Mariä Himmelfahrt, nyklassisk kyrka i Bad Neustadt an der Saale, Tyskland

Mariä Himmelfahrt är en nyklassisk basilika: en enkel exteriör med ett 56 meter högt torn över huvudingången och tre skepp inuti, där 11 meter höga korintiska kolonner bär ett tunnvalv medan sidoskeppen har plana tak. Det runda koret avgränsas av en ring av kolonner och ett kupolformat valv. Byggnaden är utvändigt 49,77 meter lång och 21 meter bred, murarna är 1,30 meter tjocka.

Här stod omkring 1050 en romansk kyrka med kor torn; den byggdes om i gotisk stil 1352, och dess grund, frilagd 1983/84, är markerad i markbeläggningen vid nordöstra hörnet. Kyrkan revs 1793 på grund av byggtekniska brister och trångboddhet. Alois Geigels planer fullföljdes efter hans död av hovarkitekten Andreas Gärtner, avbröts av penningbrist och Napoleonkrigen och slutfördes 1834 med hjälp av kung Ludvig I av Bayern. Johann Philipp Mattlener formgav interiören, och kyrkan invigdes den 10 augusti 1836.

Församlingen bär namnet Mariä Himmelfahrt (Marias upptagning) och tillhör Bad Neustadt dekanat i stiftet Würzburg. I tornet hänger fyra klockor; Friedensglocke göts 1648, året då trettioåriga kriget slutade, och den minsta klockan skänktes av Josef och Elisabeth Englert från Sommerau i Spessart.

Huvudingången ligger under det 56 meter höga östtornet, som är åtta meter i kvadrat; man kommer alltså in från öster och altaret ligger i västra änden. Byggnaden är utvändigt 49,77 meter lång och 21 meter bred, med murar som är 1,30 meter tjocka. Kyrkan är vriden omkring 30 grader i förhållande till sina föregångare, och en stenläggning i nordöstra hörnet markerar grunden till den gotiska kyrkan från 1352.

Kyrkan är vriden omkring 30 grader i förhållande till sina föregångare och altaret står i västra änden. Östtornet över huvudingången är åtta meter i kvadrat och når 56 meter upp till korsets spets. Inuti avgränsas det runda koret av en ring av kolonner och ett kupolformat takvalv.