Saalfeld Abbey, Benediktinkloster i Saalfeld, Tyskland

Saalfeld kloster var ett benediktinkloster som grundades 1071 utanför den medeltida staden Saalfeld vid floden Saale. Dess romanska basilika, helgad åt Petrus och Paulus, låg på Petersbergs flodplatå ovanför floden. Klosterbyggnaderna, inklusive basilikan, revs 1676 för att ge plats åt slottet Saalfeld, som uppfördes mellan 1677 och 1720.

Ärkebiskop Anno II av Köln grundade 1071 benediktinklostret Sankt Peter och Paulus och förde dit munkar från St. Michael i Siegburg och St. Pantaleon i Köln. Påven Honorius II bekräftade det 1124 och Mainz 1125. Klostret skadades under bondeupproret 1525 och sekulariserades 1526; den siste abboten, Georg von Thüna, sålde det till grevarna av Mansfeld, och 1532 övergick det till huset Wettin. Den romanska basilikan revs 1676 för att ge plats åt ett slott som byggdes 1677–1720.

Klostrets namn lever kvar på platsen: efter att den romanska basilikan rivits 1676 uppfördes hertigpalatset mellan 1677 och 1720 på samma plats, så Schloss Saalfeld står i dag där munkarnas kyrka låg. Bönhuset i Coburg, inrättat från 1075, låg på platsen för dagens Veste Coburg.

Platsen är lättillgänglig och ligger nära floden Saale i centrala Saalfeld. Besökare kan se de kvarvarande strukturerna eller utforska slottet som nu upptar platsen där klostret en gång stod.

Klostret upprätthöll bönehus i flera regioner, inklusive Coburg och Probstzella, och utvidgade sitt religiösa inflytande långt bortom Saalfeld själv. Detta nätverk av beroende egendomar gjorde det till en viktig kyrklig makt i östra Thüringen.