Oppidum of Manching, Keltisk oppidum-bosättning i Manching, Tyskland

Oppidum i Manching var en keltisk stad på slätten vid Paars utflöde i Donau, inte på en höjd. Muren, 7,2 km lång och rest omkring 150 f.Kr. i murus gallicus-teknik, omslöt 380 hektar; över 8 ton spik gick åt. Innanför låg planerade rektangulära tomter, stolphus på 40–100 m², verkstäder och ett kultcentrum. En modell visar de monumentala portarna med stensockel, träpalissad och balktorn.

Oppidumet grundades på 200-talet f.Kr. och fanns till omkring 50–30 f.Kr., med sin största utbredning under andra hälften av 100-talet f.Kr.: 380 hektar innanför en 7,2 km lång mur. Den första muren restes omkring 150 f.Kr. i murus gallicus-teknik och krävde över 8 ton spik. Paul Reinecke identifierade ringvallen som ett keltiskt oppidum 1903; Luftwaffes flygfält från 1936–1938 förstörde stora delar av platsen.

Platsen avslöjar verkstäder där människor arbetade med järn, tillverkade glaspärlor och vävde textilier som en del av vardagen. Dessa hantverk visar hur specialiserat samhället hade blivit.

Platsen kan utforskas till fots och visar rekonstruerade delar av muren för att hjälpa till att förstå omfattningen av de tidigare försvarsverken. Ett museum i närheten visar fynd från utgrävningarna och hjälper besökare att förstå vardagslivet under den perioden.

De 7,2 km långa murarna i murus gallicus-teknik krävde enligt beräkningar på de utgrävda resterna över 8 ton järnspik. Utgrävarna fann också en mätstav med bronsringar varje halv keltisk fot (15,45 cm), vilket stämmer med måtten på många husgrunder.