Maras solar salterns, Terrasserade saltavdunstningsdammar i den heliga dalen, Cusco-regionen, Peru.

Maras saltsalter är ett förskjutet rutnät av grunda rektangulära bassänger på Qaqawiñays sluttning, inhägnade av stödmurar av oregelbundna stenar och lera. Varje bassäng är omkring fem kvadratmeter och trettio centimeter djup, försedd med saltvatten från en källa via en huvudkanal som förgrenar sig i mindre kanaler. Källorna anger omkring 4 500 till 5 000 bassänger.

Salt har utvunnits i Maras sedan den tidiga horisonten; i Pakallamoqo-området har man funnit Chanapata-keramik från den tidiga mellanperioden samt skärvor från Killke (1000 e.Kr.) och inka. Under 1500- och 1600-talen stannade gruvorna hos inkaättlingar som Don Felipe Topa Yupangui och Don Alonso Titu Atauchi; ett kungligt dekret av den 1 november 1591 registrerade fördelningen mellan familjer och samhällen.

Omkring 400 familjer äger dammarna, som stannar inom familjerna och går i arv mellan generationer; en damm får bara säljas till en annan invånare i Maras eller Pichingoto. Ägarna sköter utvinning och underhåll, medan det kommunala företaget Marasal hanterar lagring, sortering och försäljning och delar vinsten efter varje familjs antal dammar.

Platsen är öppen varje dag från 06:00 till 18:00 och ligger cirka 50 kilometer nordväst om Cusco. Dit tar man sig på en timme med bil. Den torra säsongen från maj till september ger de bästa förhållandena för ett besök.

Saltlaken kommer från en saltkälla högt på sluttningen och leds via en huvudkanal som förgrenar sig i mindre kanaler till varje bassäng. Varje bassäng ger omkring 200 kg salt i månaden, och en bassäng får bara säljas till en annan invånare i Maras eller Pichingoto.